I går kom ytterligare ett samtal från våra vänner från Rumänien. De hade fått tag på båtbiljetter till Finland och skulle ge sig av tidigt i dag på morgonen. Frågan ställdes till oss om de möjligtvis skulle kunna få komma hem till oss och duscha mm. för att kunna vara representabla på båten. När mamman ringde mig befann jag mig i Stockholm och ringde snabbt regeringen där hemma och ställde frågan vidare. Så kl 19.00 i går kväll anlände den lilla familjen igen för att äta, duscha och sova. Jag var dock inte hemma i natt så det passade ju då ännu bättre denna gången, att de sov i mitt rum. Nu ligger jag här...varmt nerbäddad i min egen säng och tänker lätt på framtiden. Jag vet att oavsett vad som händer kommer min familj att hjälpa mig. Till och med om något så drastiskt som att jag förlorar mitt hem skulle inträffa. Men...vilka framtidsplaner har denna lilla familjen?! Tänk vad ovissheten om framtiden måste gnaga sig in i deras sinnen. De strävar efter grönare bete och tror sig finna det i Finland. En längtan efter överlevnad finns självfallet där...självfallet måste föräldrarna vilja sina barn det allra bästa...tänk då vad hemskt det skulle vara om den kapaciteten inte fanns...för dig och mig. Man vill...man önskar...man kämpar men kommer inte längre än att varje dag går i hop...för det måste ju gå.
Eller hur?! Vad händer annars?! Man kan ju inte bara leva på kärlek, för skulle det räcka, skulle denna lilla familjen vara rikast i världen. 

Snacka om att dagar som denna är värd att minnas. Jag stog och väntade på att mamma skulle komma och hämta mig vid affären i Björklinge. Då börjar en utländsk kvinna, som sitter och spelar dragspel, prata med mig. Hon berättar att hon, tillsammans med sin man och två små barn, nu har befunnit sig i Sverige i en vecka, de har sovit i bilen och på dagarna spelar de för att samla in pengar. De är urfattiga, hon berättar på knagglig engelska att de är krista och att de letar efter en kyrka som kan hjälpa dem. När vi pratar berättar jag att även jag är kristen. Hon berättar att hennes små barn är 4 och 2 år gamla och nu befinner sig i bilen och att hon nu även är gravid med ett tredje barn. Hennes berättelse tog tag i mig hårt och jag gick efter en liten pratstund iväg för att ta ut en liten peng att ge henne. I samma veva som jag ger kvinnan pengarna kommer mamma. Vi går in i butiken för att köpa blommor och jag berättar vad kvinnan berättat för mig. Väl på utgång ur butiken känner mamma att även hon skall ge henne lite pengar coh gör detta. Vi lastar in i bilen och mamma går i väg för att lämna tillbaka kundvagnen...tiden går och mamma kommer inte tillbaka. Plötsligt ser jag mamma och kvinnan på väg mot en sliten bil lite längre bort på parkeringen. Efter en liten stund kommer mamma tillbaka med blankblick och berättar att hon just träffat kvinnans små barn och hennes man. Mamma har även bestämt att kl 15.00, en timme senare, skall hon komma tillbaka och den lilla familjen skall få följa med oss hem och duscha, få äta middag och få lite andra kläder.

Vi båda åker hem och redan där och då börjar vi göra i ordning så att den lilla familjen skall kunna sova över. Jag ordnar mitt rum så att familjen skall kunna sova där och en liten stund senare kommer de. Alla har slitna och smutsiga kläder på sig men det som verkligen fångar min blick är att den lilla två åriga flickan inte har några skor på sig. Senare får vi veta att de inte äger ett par skor i hennes storlek. Direkt sätter vi igång och ordnar fram duschgrejjer, gamla kläder som vi kan avvara läggs fram mm. Hela dagen har vi nu lekt med deras son och dotter, så fantastiskt underbart söta barn. De har ätit sig mätta och en vän till familjen kom med små barnkläder till dottern. Han och pappa har också under kvällen kollat lite under huven på deras bil som inte alltid vill starta. Nu sover den lilla familjen nere i mitt rum medans jag har fått ta över brorsans säng för natten. Hela dan har de varit så otroligt tacksamma för allt vi gjort.

Det som dock ger extar krydda till storryn är att under morgonen hade familjen sovit i bilen inne i centrala Uppsala då Gud sagt till dom att åka ut till Björklinge. Till just den lilla affären för där skulle de träffa människor som skulle hjälpa dom. Mamman i familjen hade inte vart jätte entusiastisk utan var trött och frusen efter nattens kalla biltimmar. Dom hade i alla fall åkt ut till Björklinge där hon träffar mig. När hon får syn på mig talar Gud till henne och säger att jag är kristen. Men samtidigt är kvinnan för rädd för att fråga. Än en gång säger Gud till henne att jag är kristen, än en gång vågar hon inte. För tredje gången säger Gud till henne att jag är kristen och hon vågar då säga till mig att hon är kristen och söker närmsta kyrka. Jag svarar då att även jag tror på Jesus och förklarar för henne vart hon kan hitta kyrkan. Jaaaa...å sen blev det ju som det blev. Hahahaha...Jag tror på en Gud som sänder människor i ens väg. Nu får vi se vart detta leder, kanske det bara var meningen att dom skulle sova här en natt och komma bort från nattens kyla i deras slitna bil lr så kommer dom behöva mer hjälp. Oavsett så är jag så glad att min mamma är så underbar och har ett så stort hjärta som hon har...för visst får man va me om grejjer om man bara vågar hjälpa människor! Nu skall jag dock göra som den Rumänska familjen nu gör i mitt rum...nämligen sova. Dagen har fört med sig många överraskningar och jag kommer somna som en stock i natt med vetskapen om att det faktiskt går att hjälpa människor...bara man vill och vågar!! Vågar du?!