I går kom ytterligare ett samtal från våra vänner från Rumänien. De hade fått tag på båtbiljetter till Finland och skulle ge sig av tidigt i dag på morgonen. Frågan ställdes till oss om de möjligtvis skulle kunna få komma hem till oss och duscha mm. för att kunna vara representabla på båten. När mamman ringde mig befann jag mig i Stockholm och ringde snabbt regeringen där hemma och ställde frågan vidare. Så kl 19.00 i går kväll anlände den lilla familjen igen för att äta, duscha och sova. Jag var dock inte hemma i natt så det passade ju då ännu bättre denna gången, att de sov i mitt rum. Nu ligger jag här...varmt nerbäddad i min egen säng och tänker lätt på framtiden. Jag vet att oavsett vad som händer kommer min familj att hjälpa mig. Till och med om något så drastiskt som att jag förlorar mitt hem skulle inträffa. Men...vilka framtidsplaner har denna lilla familjen?! Tänk vad ovissheten om framtiden måste gnaga sig in i deras sinnen. De strävar efter grönare bete och tror sig finna det i Finland. En längtan efter överlevnad finns självfallet där...självfallet måste föräldrarna vilja sina barn det allra bästa...tänk då vad hemskt det skulle vara om den kapaciteten inte fanns...för dig och mig. Man vill...man önskar...man kämpar men kommer inte längre än att varje dag går i hop...för det måste ju gå.
Eller hur?! Vad händer annars?! Man kan ju inte bara leva på kärlek, för skulle det räcka, skulle denna lilla familjen vara rikast i världen.