Tänk vad livet kan kännas skört ibland. I går vid halv tolv tiden på kvällen kom min man in i vårt sovrum där jag satt och plugga. Han var likblek i ansiktet, kallsvettig och väldigt uppskärrad. Först trodde jag att han fått ett jobbigt samtal och fått reda på att något hade hänt någon nära men så var inte fallet. Han förklarade att han hade ont i bröstet och att illamående och yrsel slagit till då han låg i soffan och kollade på TV. Efter ett tag insåg vi att det inte släppte och han fick även svårt att andas. Jag ringde ambulansen för första gången i mitt liv. Efter en del provtagningar beslöt vi att följa med ambulansen in till akuten för en närmare undersökning. Ca 03.00 lämnade vi akuten med ett besked om att alla hans värden var absolut hur bra som helst. Troligtvis har han fått en lätt hjärtinflammation som tydligen kan uppstå om man vart förkyld en längre tid vilket han har. Känslan av att veta att alla värden var perfekta fick den lätta paniken, man hade i magen, att släppa. Mycket tankar cirkulerar i hjärnan må jag säga då man helt enkelt inte styr över vad som kan hända med någon man älskar. När vi väl somnade nära varandra i sängen hemma hos svärföräldrarna tackade jag Gud för min man och att han är min. Vill inte ens tänka tanken på vad jag skulle vara utan honom. Vill inte ens tänka tanken på hur jag skulle klara mig om han försvann ur mitt liv. Är så tacksam över att han inte fick en hjärtattack vilken va min första tanke.

Tänk vad livet är fyllt av händelser man inte kan styra över. I sånna här fall HATAR jag att inte kunna kontrollera situationen och få alla symtom att bara försvinna. Nu hade vi ju tur att det inte var något mer allvarligt än det nu var, men ändå. Ovisshet är inte min grejj asså! Hahaha Men jag var lugn som en filbunke. Så nu vet jag hur jag reagerar när nån nära snabbt blir riktigt sjuk å det e ju bra att veta. Nä, nu skall jag ta det lite lugnt känner jag. Natten satte sina spår å jag e riktigt trött! ;)